← Articles

Avsaknaden av ingenting

v0.0007

Hur kvantifierar vi ingenting?

Har du ett äpple i handen avgör äpplets gränser hur mycket äpple du har i handen, men hur mycket ingenting du har? Är det en pelare rakt upp från handen i låt säga en decimeter, eller är det allt ingenting som handflatan är i kontakt med? Är vi begränsade av jordens atmosfär? Av det synbara universat? Om vi har oändligt mycket ingenting i handen, är inte det samma sak som att inte ha något ingenting alls där?

Vår definition av ingenting kräver mental akrobatik för att gå ihop. Vi har ett ord för ingenting, en platshållare, men vi har ingen intuitiv konstruktion för det.

Samtidigt representerar platshållaren aldrig ingenting såklart. Handen har en massa saker i sig: Syremolekyler, skuggor, värmestrålning, döda hudceller (eller är de fortfarande en del av handen?) och så vidare. Det vi kallar ingenting är i själva verket bara en förkortning för allt möjligt vi inte orkar specificera.

Ett utmärkande kännetecken för ingenting är att det oftast är enkelt att tänka på istället för allt vi inte orkar tänka på, så länge vi inte tänker på vad ingenting egentligen är för något.

Ingenting är inte som någonting annat. Den siffra vi uppfunnit för ingenting, nollan, är inte heller som andra siffror. Så fort vi börjar vrida och vända på den inser vi att den inte representerar någonting.

Dela fyra äpplen på noll personer.

Noll är en praktisk konstruktion, men det är en konstruktion, och därför tog det ett tag för oss att uppfinna den.

Även ordet ”ingenting” är väldigt svårt att fokusera på. Det är ett ord man lär sig med erfarenhet. Det är ett fenomen vi lär oss genom att lägga märke till det vi inte lägger märke till. "Tänk dig att du har ett äpple i handen, och ta sedan bort äpplet. Det som är kvar är ingenting" kanske?

Kanske är det därför vi har så svårt med tiden innan födseln. Först finns vi inte och plötsligt finns vi. När börjar man finnas? Religioner ger oss några svar, juridiken ibland en annan, och medicinen verkar mest gör oss mer osäkra. Räknas någon som levande efter 22:a graviditetsveckan, eller den 18:e, eller den 6:e, eller i samma stund som spermien möter ägget? Eller är själen evig och den fysiska kroppen sekundär? Vart går gränsen? Finns det ens en gräns? Hur skiljer sig potentialen för ett liv från liv? Har inte alla människor bara ett potentiellt liv framför sig?

Matematiskt sett har vi modeller för vad som hände precis efter Big bang, men Big bang själv vet vi än så länge ingenting om. Våra modeller upphör att existera precis på gränsen mot det som var innan universums uppkomst. Vi kan filosofera, och vi kan resonera, men hur kan vi med våra erfarenheter begripa hur ingenting blir någonting? Ingenting är såklart enklare att tänka på än allt det okända som fanns innan Big Bang, men det är fortfarande svårt. "Ingenting" är ett halt begrepp för oss.

Jakten på en tydlig gräns mellan att vara och inte vara, eller någonting och ingenting, krånglas till av att en gräns mellan två saker, i sig själv inte finns.

En speciell typ av gräns är det ingenting som separerar två saker. Det kan vara tomrummet mellan två träd, eller mellan två möbler. I naturen är det inget speciellt med detta tomrum, faktum är att det, precis som innehållet i handen, i alla avseenden är allt annat än tomt. Det utmärks inte genom att inte vara träd, utan att istället innehålla till exempel luft, men hjärnan har inga problem med att se på tomrummet just som avsaknaden av specifikt träd. Däremot har den svårt att behålla fokuset på att avsaknaden av träd skulle vara ingenting.

När ingenting glider undan för oss kan ingenting få formen av någonting, en bild med egen integritet. Till exempel kan vi fokusera på tomrummet mellan två ansikten som tittar på varandra i profil och se formen av en vas. Vasen finns inte där, utan det vi ser är tomrummet som hjärnan tolkar som en bild av någonting. Om vi fokuserar bara på tomrummet, det vill säga avsaknaden av någonting mellan ansiktena får vi plötsligt problem. Hjärnan vill nämligen se något där. Antingen fokuserar den på ansiktena eller på vasen. Vi har förmågan att förstå ingenting, men vår hjärnas begreppsbildning är mer avancerad än vår förmåga att se i det här fallet. Enda riktigt säkra sättet att verkligen se ingenting är att fokusera på någonting annat.

Mellan träden är det luft. Vi vet det, och när det blåser känner vi det. Om ingenting i praktisk mening inte existerar (på mikronivå och makronivå börjar det finnas anledning att prata om ingenting, men även där är det tveksamt) så är det inte konstig om vi har svårt att få grepp om det.

Ingenting är en flyktig, hal, idé som hjälper oss att förstå omvärlden, men bara om ingenting i sig har ett värde, det vill säga är någonting. Att inte ha någonting på sitt bankkonto betyder något. Att inte få något betyg är inte avsaknaden av betyg, det är ett betyg i sig. Att inte ha några barn är inte ingenting, det är ett val, eller en sorg, som har en mening. Det är inte avsaknaden av något, utan har ett värde i sig. Samtidigt är skillnaden mellan någon som har något på sitt konto och inte har det marginellt. Värdet är en överenskommelse, en idé, lika mycket som begreppet ingenting är en idé. Det är bara laddningen som vi tilldelat idén som skiljer sig åt.

Ingenting kan också vara någonting ointressant.

När A frågor ”Vad gjorde du på semestern?” och B svarar ”Ingenting”, så menar B såklart inte det bokstavligen, utan istället hände inget värt att berätta. Kanske fortsätter B sedan ”Men första dagen på jobbet bröt jag benet”, eftersom det var något värt att berätta.

Berättelser börjar där det finns något värt att berätta, och något är värt att berätta när det är något som är lätt att behålla intresset för och att minnas.

Alla mönster börjar någonstans, alla resor, alla relationer, filmer, upplevelser, minnen, strider och historier. Men gränsen för var de börjar är en del mönstret. Det är inte tomt utanför, det är bara ointressant.

Och ointressant och ingenting är båda hala begrepp, nästan förädiskt likartade som upplevelser.

Så vad är ingenting? Vad det än är så måste det aktivt synliggöras, det kräver energi och det kräver medvetenhet. Eftersom ingenting är ett halt fenomen. Mycket av någonting i vår närmiljö har samma kvalitet som ingenting. Det är normerna som omger oss, det som känns hemtamt, och därför tråkigt självklart. Det är ointressant, ingentings dubbelgångare.

Eftersom ingenting är så svårt att hålla fast vid är det väldigt lätt att vi ersätter det med någonting. Några av våra högst värderade egenskaper är sådant som i grunden handlar om att se saker där vi inte ser något: Fantasi, tro, hopp, kreativitet är alla fenomen som i grunden förutsätter ingenting. Om vi kan bevisa något behöver vi inte tro det. Om vi kan se något behöver vi inte fantisera fram det, etc. Några av våra främsta framsteg har varit att fylla i tomrummet som ingenting lämnar efter sig, med någonting. Detta någonting kan bli verkligt antingen genom att det blir något vi kan se och ta på, eller genom att bli något vi kan föreställa oss starkt nog för att det ska förändra hur människor ser på världen.

"Mystery is made a convenient cover for absurdity."
- John Adams

När vi utforskar den här aspekten av ingenting inser vi också att ingenting i många fall helt enkelt kan likställas med "oförklarligt". Ett oförklarligt fenomen är faktamässigt korrekt, men det är jobbigt att hålla i tanken. Det är till och med lättare att definiera detta (för tillfället) oförklarliga fenomen som spöken, eller utomjordingar. Det oförklarliga fenomenet skulle teoretiskt sett kunna vara precis vad som helst, men det känns bekvämare om vi väljer, även något som det inte finns några specifika bevis för.