← Articles

Avsaknaden av ingenting

Vår hjärna är konsekvent dålig på att göra ingenting. Det är inte en brist, den har utvecklats så eftersom "ingenting" historiskt sett varit ointressant.

Ironiskt nog kräver ingenting väldigt mycket tankeverksamhet. Finns ingen förändring stänger vi av. Är något händelselöst glömmer vi bort det. Hur kvantifierar vi ingenting?

Har du ett äpple i handen avgör äpplets gränser hur mycket äpple du har i handen, men vad avgör hur mycket ingenting du har? Är det en pelare rakt upp från handen i låt säga en decimeter, eller är det allt ingenting som handflatan är i kontakt med? Är vi begränsade av jordens atmosfär? Av det synbara universat? Om vi har oändligt mycket ingenting i handen så är det samma sak som att inte ha något ingenting alls. Det är en rätt banal filosofisk lek, men den belyser hur vår definition av ingenting kräver mental akrobatik för att gå ihop. Vi har ett ord för ingenting, men vi har ingen intuitiv konstruktion för det.

Vi har uppfunnit en siffra för ingenting, nollan, men den är inte som andra siffror. Så fort vi börjar vrida och vända på den inser vi att den inte representerar någonting.

Testa det här: Dela fyra äpplen på noll personer. Noll är en praktisk konstruktion, men det är en konstruktion, och därför tog det ett tag för oss att uppfinna den. Även ordet ”ingenting” är väldigt svårt att fokusera på. Beskriv ingenting för någon som inte har någon uppfattning om vad ordet betyder. Det är ett ord man lär sig med erfarenhet, men även det är en konstruktion. I verkligheten har vi väldigt svårt att fokusera på något som inte finns.

Kanske är det därför vi har så svårt med tiden innan födseln. Först finns vi inte och plötsligt finns vi. När börjar man finnas? Religioner ger oss några svar, juridiken ibland en annan, och medicinen verkar mest gör oss mer osäkra. Räknas någon som levande efter 18:e graviditetsveckan, eller den 22:a? Eller är själen evig och den fysiska kroppen sekundär? Var går gränsen? Finns det ens en gräns.

Matematiskt sett har vi modeller för vad som hände precis efter the Big bang, men Big bang själv vet vi än så länge ingenting om. Våra modeller upphör att existera precis på gränsen mot det som var innan universums uppkomst. Vi kan filosofera, och vi kan resonera, men hur kan vi med våra erfarenheter begripa hur ingenting blir någonting?

Jakten på en tydlig gräns mellan att vara och inte vara krånglas till av att en gräns mellan två saker, i sig själv inte finns. Gränsen runt ett land är en gräns mot resten av världen, men om landet plötsligt skulle försvinna inser vi att gränsen bara var ett ord vi använde för någonting som inte finns och som låg runt något som inte längre finns.

Vem som helst med en karta ser att det finns en tomtgräns och var den går. Men säg att du träffar på någon med en karta som är ritad lite annorlunda än din, hur gör ni då? Du kan som regel inte gå till tomtgränsen och ta reda på var gränsen går, den finns bara på era kartor. Kartan anger att det finns en början och slut på tomten, men utan en överenskommelse finns ingen gräns. För att undvika onödiga diskussioner har vi inrättat system som ska värna våra överenkommelser, men det är aldrig mer än en överenskommelse.

En speciell typ av gräns är det ingenting som separerar två saker. Det kan vara tomrummet mellan två träd, eller mellan två möbler. I naturen är det inget speciellt med detta tomrum, faktum är att det i alla avseenden är allt annat än tomt. Det utmärks inte genom att inte vara träd, utan att istället innehålla luft, men hjärnan har inga problem med att se på tomrummet just som avsaknaden av specifikt träd.

Inte nog med att vi kan uppfatta det någonting som finns mellan två träd som ingenting, vi kan dessutom uppfatta detta ingenting som en egen skepnad, med egen integritet. Till exempel kan vi fokusera på tomrummet mellan två ansikten som tittar på varandra i profil och se formen av en vas. Vasen finns inte där, utan det vi ser är tomrummet som hjärnan tolkar som en bild av någonting. Om vi fokuserar bara på tomrummet, det vill säga avsaknaden av någonting mellan ansiktena får vi plötsligt problem. Hjärnan vill nämligen se något där. Antingen fokuserar den på ansiktena eller på vasen. Vi har förmågan att förstå ingenting, men vår hjärnas begreppsbildning är mer avancerad än vår förmåga att se i det här fallet.

Faktum är att tomrum inte går att se med blotta ögat i naturen. Vi kan uppfatta det, men inte se det. Och det vi uppfattar som ingenting är någonting, bara inte något vi uppfattar som någonting. Mellan träden är det luft. Vi vet det, och när det blåser känner vi det. Om ingenting i praktisk mening inte existerar i naturen (på mikronivå och makronivå börjar det finnas anledning att prata om ingenting, men även där är det tveksamt) så är det inte konstig om vi har svårt att få grepp om det.

Vi har problem med begreppet ingenting, det är en flyktig, hal, idé som vi behöver för att förstå vår omvärld. Samtidigt är det en konstruktion. Att prata om ingenting inom fysiken är meningslöst. Detsamma gäller för juridiken, och andra betydligt mer abstrakta teoriområden. Inom alla värden har begrepp som ligger nära ingenting fortfarande en laddning. Att inte ha någonting på sitt bankkonto betyder något. Det är inte avsaknaden av något, utan har ett värde i sig. Dessutom är skillnaden mellan någon som har något på sitt konto och inte har det marginellt. Värdet är en överenskommelse, en idé, lika mycket som begreppet ingenting är en idé. Det är bara laddningen som vi tilldelat idén som skiljer sig åt.

När vi därför säger ”I början var ingenting” så menar vi som regel något annat än att det är avsaknaden av allting. Oftast menar vi snarare ”I början fanns ingenting av betydelse för den här berättelsen”. När A frågor ”Vad gjorde du på semestern?” och B svarar ”Ingenting”, så menar B såklart inte det bokstavligen, utan istället hände inget värt att berätta. Kanske fortsätter B sedan ”Men första dagen på jobbet bröt jag benet”, eftersom det var något värt att berätta.

Berättelser börjar där det finns något värt att berätta, och något är värt att berätta när det är något som är lätt att behålla intresset för och att minnas. Precis som ingenting på bankkontot är katastrof för en person, och normaltillståndet i slutet av månaden för en annan.

Alla mönster börjar någonstans, alla resor, alla relationer, filmer, upplevelser, minnen, strider och historier. Men gränsen för var de börjar är en del mönstret. Det är inte tomt utanför, det är bara ointressant.

Så vad är ingenting? Vad kan vi applicera principerna för ingenting på? Vad det än är så är det något som blir osynligt, svårt att fokusera på, och som ligger utanför intressesfären. Vad det än är så måste det aktivt synliggöras, det kräver energi och det kräver medvetenhet. Eftersom Ingenting är ett halt fenomen. Mycket av någonting i vår närmiljö har samma kvalitet som ingenting. Det är normerna som omger oss, det som känns hemtamt, och därför tråkigt självklart.